Hej alla fantastiska själar där ute!
Nu har jag gett mig in i ”bloggvärlden” igen efter en paus på sisodär 6(!) år. Men det kan ju inte bara vara jag som lagt det på hyllan för att sedan sakna det och komma tillbaka några år senare? Eller så är jag helt ensam om det… Haha!
Är lite ringrostig i bloggandet som ni kanske förstår, men jag ska verkligen göra mitt bästa för att uppdatera bloggen så ofta jag kan, och förhoppningsvis med bra innehåll också. Detta kan vara en utmaning då det finns ganska lite tid till att få händerna fria när man har en bebis.
Men nog om detta nu!
Jag tänkte dedikera det första blogginlägget till att skriva en liten sammanfattning av min graviditet. Nu kanske de flesta av er tänker att jag kommer skriva om diverse svårigheter/ problem jag hade under graviditeten, men faktum är att min graviditet var helt fantastisk – inte felfri, men näst intill.
En dag i mitten av september 2017 visade stickan ett plus. Detta var ingenting vi hade planerat, men det kändes så självklart där och då – vi skulle ha barn! När jag skriver ”självklart” menar jag inte att det var så att jag såg pluset på stickan och pulsen inte höjdes av rädsla, för det gjorde den. Jag var livrädd(!), men livrädd på ett bra sätt. Ni vet sådär som man känner när man ska börja en ny klass och skola i exempelvis gymnasiet – man är livrädd och nervös, men också excalterad. Hur som helst var jag inställd på att vi skulle behålla barnet (vi hade pratat om barn innan och var båda överens) och därav ”självklart”. När jag berättade för David (sambon, numera fästman) att jag var gravid så log han det största leendet jag har sett, kramade om mig och sa ”jag älskar dig”. Då var inte bara pulsen på max, utan hela magen var fylld med fjärilar. Vi skulle bli en liten familj och lillen där inne skulle få världens bästa pappa!
Första trimestern var en tid av illamående och nervositet. Vi, liksom många andra, väntade till vecka 12 med att berätta för de i vår närhet.. Att gå runt med en såhär stor hemlighet i flera veckor var inte bara jobbigt, utan också lite nervöst. Illamåendet höll i sig i några veckor, men endast på mornarna. Det var jobbigt, men jag kunde kontrollera det en aning genom att äta och dricka det första jag gjorde när jag klev ur sängen.
Andra trimestern var mest påfrestande psykiskt. Det var tre veckor här jag mådde riktigt dåligt psykiskt. Detta hade att göra med en kombination av saker; stress på jobbet, mörk och kall vinter, konstant trött, kroppen började förändras, hormoner och ännu mer hormoner. Detta var nog de jobbigaste tre veckorna under hela graviditeten.
Tredje trimestern var fantastisk bortsett från att det blev mycket spring på toaletten under nätterna och att det var lite knepigt att hitta en sovposition som var behaglig att sova i. Ja, jag var tung och stor, men jag var ändå så pigg, glad och aktiv.
Lillen var beräknad till den 28:e maj. Jag jobbade fram till och med den 18:e maj, och det gjorde jag utan problem. Dock kom hon ut den 22:a maj, så det blev inte många dagars vila. Fast jag är glad att hon kom tidigare, så jag slapp vara höggravid i värmen och ”bara” vänta.
Senaste kommentarer