LINDA JAKOBSSON

Hej och hå!

Då är jag tillbaka igen.

Jag tänkte skriva ett inlägg om min förlossning. Själv tycker jag att det är jättespännande att läsa andras förlossningsberättelser, så jag hoppas att någon av er som läser tycker detsamma om min. Det som är mest spännande är att alla förlossningsberättelser är så olika, och man inser att man aldrig kan förutse hur ens egna förlossning kommer bli.

Jag hade under graviditeten läst på en hel del om olika smärtlindringar och bedövning, samt deras för- och nackdelar. Jag hade även tittar på (kanske för många) förlossningsvideos på youtube. Det sistnämnda rekommenderar jag inte då det gjorde mig, från att inte alls vara rädd inför förlossningen, till jätterädd. Trots att jag var livrädd ville jag, om möjligt, föda vaginalt utan bedövning – men detta hann ändra sig ju närmre förlossningsdatumet vi kom. Några veckor innan förlossningen bestämde jag mig för att vara mer öppen för bedövning (epidural) då jag vid det här laget hade sett för många förlossningsvideos som inte var lika ”glada” och ”peppande” som Margaux Dietz’s video. Jag tror mig ändå kunna hantera smärta ganska bra, men inte under långa perioder eller när jag är trött.

Måndagen den 21:a maj hade jag hälsat på David på jobbet och väntade på att han skulle sluta så vi kunde gå hem tillsammans. Vi tog en långpromenad, handlade, kom hem och lagade lite middag. Efter middagen tog jag mig en varm dusch och insåg att jag verkligen borde packa BB-väskan då jag inte gjort det ännu. Typiskt mig att göra det i sista sekund tänkte jag. Klockan halv ett la jag ner det sistan i BB-väskan och jag började känna mig väldigt trött och bestämde mig för att borsta tänderna och sen lägga mig. Klockan ett drog jag täcket över mig och kikade en sista gång på mobilen. Precis då kände jag att det ”knäppte” till i nedre delen av magen. Plötsligt blev sängen blöt och jag tittade på David och sa att vattnet troligen hade gått. Jag sprang till toaletten och satte mig ner. David skrattade lite nervöst och sa att det var dags att ringa förlossningsavdelningen på Södersjukhuset (där vi hade bestämt att vi ville föda). En kvinna svarade och sa att vi skulle ta det lugn, se efter så att vattnet fortfarande var klart och ringa tillbaka om 30 minuter. Inga värkar hade satt igång än så länge, men nu började nervositeten kännas av inom mig. Snart skulle vi få träffa henne!

Efter 30 minuter ringde vi tillbaka till SÖS och de sa att vi nu var välkomna in. När vi väl var framme började värkarna smyga sig på. Det var lite oklart om vi skulle bli skickade hem igen. Vattnet kan nämligen gå flera dygn innan det är dags för förlossning. Efter många om och men bestämde de sig för att se hur pass öppen jag var (men då var det viktigt att barnet var ute inom 2-3 dygn då det är infektionsrisk). De konstaterade att jag var öppen 2 centimeter vid detta laget och sa att vi skulle få stanna kvar och få ett rum. Vi fick ett rum med badkar! Jag hade nämligen ett önskemål om att få ha ett badkar i vårt rum då jag tycker att ett varmt bad hjälper mot denna typen av smärta. Så det första vi gjorde var att tappa upp ett badkar med varmt vatten till mig. Där låg jag säkert i 4 timmar medans värkarna blev mer intensiva. Jag andades in genom näsan och ut genom munnen – profylaxandning. Nu började jag också känna mig väldigt trött, Vid det här laget hade jag då inte sovit på ett dygn. Som jag tidigare skrev så hanterar inte jag smärta speciellt bra när jag är trött. I och med det blev smärtan väldigt jobbig att hantera. Nu hjälpte inte heller det varma badet längre så jag bestämde mig för att ta mig upp och testa några andra positioner.

Någon timme senare frågar barnmorskan om jag ville testa akupunktur vilket jag gick med på. Tyvärr fungerade det inte alls på mig. Fick då övergå till lustgas, vilket jag hade hört fungerar bra, men åter igen, inte för mig. Blev mest illamående och yr av det bara. Tyckte inte alls om det. När klockan nu hade tickat på kände jag mig bara mer och mer trött. Smärtan blev jobbigare och jobbigare. När barnmorskan då kom in och frågade om jag ville ha epidural så sa jag genast ”Ja!”. Jag hade hört om folk som sovit sig igenom öppningsfasen med epidural och tänkte därför att det var en bra idé, för då kanske jag kunde sova några timmar och ladda om batterierna till utdrivningsfasen – krystandet.

Jag fick sova i 1 timme. Den timmen var magisk och välbehövd. Dock konstaterade barnmorskan att jag hade stannat på 5 centimeter och behövde därför få något slags dropp som ska påskynda öppningsfasen då epiduralen kan stanna till den. Tiden gick och snart var det dags för mig att krysta. Alltså DET TRYCKET! Ni som har fött barn fattar vad jag menar. Det är som att hela kroppen trycker på självmant under krystandet. Här kunde även David börja heja på mig och hålla i min hand. Under öppningsfasen när jag hade ont ville jag helst bara att han skulle vara närvarande men inte prata eller ta på mig.

Nu visste jag att det inte var lång tid kvar tills vi fick hålla i vår lilla tös, vilket gav mig extra energi. Plötsligt sa de att huvudet var ute. Min första reaktion var att jag inte hörde något skrik och frågade i panik om hon var okej, vilket de sa att hon var. Nu var det bara några kryst kvar tills hon var ute! 14.21 föddes hon. Det finaste jag har sett i hela världen – 3210 gram och 49 centimeter lång. Både jag och David fällde en varsin tår och log. Vår älskade Miriam var nu här!